Namn och namnskick

Vid utgången av 1800-talet fanns det inte några regler om förvärv av släktnamn eller om skydd för släktnamn. Undantag utgjorde vissa regler om ett begränsat skydd för adliga namn och om namnbyte för manskapet inom krigsmakten och för sjömän. Lagstiftning om släktnamn infördes i Sverige först genom 1901 års släktnamnsförordning. Denna angav de förhållanden under vilka nytt släktnamn fick antecknas i kyrkobok och formerna för godkännande av nytt släktnamn. Därigenom infördes en spärr mot de fria namnbyten som tidigare förekommit i stor omfattning.

När du nu börjar släktforska kommer du garanterat att stöta på en och samma person med olika namnangivelser. Vi ska här titta på vad det beror på.

Förnamn
Ursprungligen utgjordes personnamnen av beteckningar som var lämpliga som karakteriseringsmedel, till exempel beteckningar på djur, eftertraktade egenskaper etc. De tilldelades som regel individen vid födelsen och motsvarade närmast vad vi i dag kallar förnamn. Det ansågs otillbörligt att allmogen gav sina barn dubbla förnamn. Dessa började användas - i förnämare kretsar - på 1600-talet och bland allmogen på 1800-talet. Ingen bland allmogen bar dock kungliga namn som Gustav Adolf eller Hedvig Sophia.

"Vilddjurs eller hedniska gudars namn" såsom Björn, Ulf eller Tor fick inte förekomma under tiden före cirka 1850. Prästen kunde också avråda från namn som Astrid, Gunhild, Ingrid, Arne och Helge vilka ansågs ha sin begynnelse i hedendomen.

Exempel på mycket vanliga förnamn du kommer att hitta vid din släktforskning är Johannes, Jonas, Hans, Jakob, Magnus, Andreas, Anders, Olof, Christopher, Maria, Kristina, Katarina, Elisabet och Anna.

En vanlig sed är, att om en äldre i barnaskaran dog, gavs en senare född samma namn.

Tillnamn - patronymikon
Så småningom uppstod ett behov att kunna skilja mellan personer med samma förnamn. Bland tillnamnen kan tre huvudgrupper urskiljas: patronymikon/matronymikon, hemorts/ gårdsbeteckning och yrkesbeteckning.

De tidigaste svenska tillnamn som innehöll personnamn var patronymikon, som bildades på genitiven av faders förnamn med tillägg av -son eller -dotter.

Istället för Olofsson användes ofta Olsson respektive Ersson istället för Eriksson i kyrkböckerna.

Tillnamn - matronymikon
Denna namnbildning där faderns namn fördes vidare - den agnatiska principen - kunde någon gång brytas så att tillnamnet bildades på genitiven av moderns namn (matronymikon). Detta tycks främst ha förekommit, när barnet föddes efter faderns död, när modern var av förnämare börd än fadern eller när barnet var utomäktenskapligt. Ett oäkta (= fött utom äktenskapet) barn skyltar inte gärna med att inte ha någon känd far och tar då hellre patronymikon efter t.ex. morfar. 

Tillnamn - Hemortsbeteckningar
Var vanliga på landsbygden och bestod som regel av prepositionen "i" jämte ett gårdsnamn, bynamn eller annat ortnamn, t. ex. Pehr i Berga, Stina i Hagen. Även dessa kunde kombineras med patronymikon (Pehr Hansson i Berga).

Ett särpräglat namnskick med s. k. gårdsnamn finns i Norrbotten och har där fortlevt vid sidan av namnlagen. Dessa gårdsnamn utgör namn på gårdarna i en by och fungerar samtidigt som ett slags släkt- eller familjenamn. Namnskicket innebär, att en person namnges genom sitt förnamn föregånget av gårdsnamnet, dvs. ett ord som anger från vilken gård han är.

De som bodde på gården Tyni hette alltså Tyni Pehr Hansson, Tyni Hans Pehrsson, Tyni Märta Pehrsdotter etc. En följd av denna sed var bl. a., att en man som gifte sig och övertog sin hustrus föräldrars gård också övertog gårdsnamnet.
 

Tillnamn - Yrkesbeteckning
Bland yrkesnamnen var praktiskt taget alla möjligheter tillvaratagna. Då man finner ett yrkesnamn är det dock inte säkert att det uttryckte namnbärarens verksamhet. Hans Djäkne kan ha fått sitt namn för att han var en skrivkunnig person, och Anders Präst kan ha hetat så därför att han tjänade hos prästen eller att gården helt enkelt hade ett yrkesbetonat namn..

Tillnamn - Släktnamn
Det sista ledet i namnutvecklingen är uppkomsten av fasta släktnamn som inte särskilt utmärker en enskild person utan anger släktsammanhanget och för detta ändamål övergår på barnen från generation till generation av samma släkt. De första ärftliga släktnamnen synes ha uppstått inom det adliga ståndet under 1300-talet, då t. ex. Sture, Ribbing m. fl. namn började gå i arv. En viktig faktor för utvecklingen av adliga släktnamn blev den sed som utbildades med släkttecken i form av vapensköldar och sigill, vilka blev för ätterna sammanhållande symboler. Bruket av släktnamn inom adeln ökade under 1600-talets första hälft. Det är inte otänkbart att utvecklingen av de adliga namnen påverkades av 1626 års riddarhusordning, som innehöll förbud att anta annan släkts namn eller vapen och ett krav på eget ättnamn.

Gustav Vasa kallades aldrig så på den tiden han levde. Han hette Gustav Eriksson och var av ätten Vasa. Fältherren Lennart Torstensson hörde till Forstenaätten. På Winsarp i Dalum satt Anna Karlsdotter av Vinstorpaätten -- ett namn som ätten fått långt efter att den var utdöd.

Från medeltiden var det ganska vanligt att prästerna - och övriga universitetsutbildade - skrev sina namn i latinsk form. Denna tendens omfattade även tillnamnet: t. ex. Ericus Caroli och Abrahamus Angermannus. När släktnamn under 1600-talet började framträda även inom det andliga ståndet kom de därför ofta att bestå av härkomstbeteckningar i latinsk eller grekisk form som Arosenius och Stagnelius resp. Arenander och Wieslander.

I städerna började borgarna under 1600-talet använda släktnamn. Ofta blev då den sammansatta namntypen mönster, och den släktnamnsform uppstod som representeras av namn som Bergström, Strömgren, Lindberg, Sjöberg m.fl.

Bröder kunde ta olika namn, men gärna med någon likhet t.ex. Berglund, Bergström.

Bönderna behöll längre de gamla tillnamnen, framför allt patronymikon och härkomstbeteckningar. Det blev huvudsakligen patronymikon som senare kom att bli släktnamn, eftersom härkomstbeteckningen med sin sammansättning med preposition var mindre tjänlig som släktnamn.

Omkring år 1870 ändras namnskicket på ett sätt som är viktigt att känna till:

1. Barnen till Johannes Petersson kallar sig inte längre Johansson eller Johansdotter, utan tar Pettersson som släktnamn. Även döttrarna tar sonnamn.

2. Kvinnorna bär fram till denna tidpunkt sitt eget tillnamn hela livet. Men nu tar hustrun, efter giftemål, mannens namn.

Användningen av namnen kan växla, särskilt vid flyttning och synnerligt vid emigration, varför uppmärksamhet anbefalles. I släkten finns också ett annat exempel, då en person funnit det högfärdigt att heta Östlund och därför återtagit Karlsson som släktnamn.

I de fall patronymikon använts i modern tid är det ett förnamn, då namnlagen under 1900-talet ej medgivit dessa namn som efternamn. Vissa undantag finns dock.

En särskild grupp av släktnamn har sin utgångspunkt i soldatnamnen. Dessa anknöts ofta till roten eller båtsmanshållet och kunde övergå från soldat till soldat utan avseende på släktskapsförhållanden.

Soldatnamnet bärs normalt endast av soldaten själv, ej av hans familj (förrän på 1900-talet). Soldaterna på en viss rote (som bor i samma soldattorp) får efterhand samma namn. Det kan ses som namnet på platsen i rullorna mer än som personnamn. 

Soldaten Johannes Karlsson Stadig (No 682 Utgärdet, Kölingared, 1845--1876) är det kompletta namnet; hans patronymikon ersätts ej, utan kompletteras med soldatnamnet.

Många undantag finns och på samma torp finns soldaten Johan Eriksson Kylander (1767--1791), som fått namnet efter socknen Kylingared = Kölingared.

Vallonerna är en grupp av invandrare har satt sina spår i det svenska namnskicket. De kom på 1600- och 1700-talet, i första hand till järnbruken.

Exempel på vallonnamn:
Allard, Belfrage, Bodaine (Bodin), Bonnevier, de Geer, Hübinette, Martin, Parment, Pousette, Quarfordt, Sporrong, de Val, Verlaine/Verlin (Wärling).