Kaktusar

Här hittar du latinska och i förekommande fall Svenska namn på många kaktusarter.

Allmänt om kaktusar

Det är lätt att beskriva en kaktus men ska man beskriva den närmare tittar man på formen, hur många taggar den har och hur dom sitter, om kaktusen har åsar eller vårtor som areolerna sitter på eller något annat särpräglande för kaktusen. Blomman som ofta är färggrann och har många kronblad är också mycket beskrivande, men de ses ju inte så ofta och inte så lång tid.

Taggarna som kan vara långa och vassa eller tunna och mjuka som hår och skägget som vissa kaktusar har är ett sätt att skydda sig mot djur och vattenavdunstning. Följande bild visar olika typer av kaktustaggar (taggarna sitter på små knölar, areoler, vilket är korta sidogrenar).

Många kaktusar är veckade, vilket gör att de till stor del är skuggade, trots att solen skiner ohämmat på dem. Kaktusar är uppbyggda av celler som under regnperioderna samlar vatten för de långa torrperioderna. Det finns jättekaktusar som kan innehålla flera tusen liter vatten!

Kaktusformer
Kaktusar delas in i olika grupper beroende på form och taggar, här följer några.

1 Klotformiga
2 Pelarformiga
3 Klungformiga eller tuvbildande.
4 Hängande
5 Kuddformiga eller ledade.
6 Klättrande.
7 Bladliknande.

Kaktusar med blad
De flesta kaktusarna saknar blad men trädkaktusar har stora blad och långa grenar. De kan bilda ogenomträngliga snår eller upp till tio meter höga träd. Varje areol bär både blad och taggar. Det ger oss en ledtråd till taggarnas ursprung. De är helt enkelt omvandlade blad.

Kaktusens anatomi.
Kaktusens primära tillväxtpunkt befinner sig i toppens mitt och är oftast insjunken. Sekundära tillväxtpunkter finns på andra ställen på kaktusen. De vanligaste är Areolerna, som man ser på regelbundna avstånd antingen på åsarna eller vårtorna. På dessa sitter taggarna, sidoskott och blommor. Många släkten, t.ex. Mamillaria, har förutom areolerna även andra tillväxtpunkter vid vårtornas bas. Dessa kallas Axiller, varifrån blommorna kommer fram. Det växer ofta också en liten hårtofs här.
Till varje vegetationspunkt går kärlsträngar, som är förgrenade från kaktusens centrala kärlsträngar som slutar i toppen i den primära tillväxtpunkten. Tillväxtpunkterna är utbredda över hela kaktusen. Hos en del arter är det bara vissa delar som ger upphov till blommor. Dessa kallas för Cephalier. Detta är en samling av hopträngda Areoler som i stället för taggar bekläds med långa ull eller borsthår.

Allt som sticks är inte kaktusar
Alla växter som ser ut som kaktusar tillhör inte kaktusfamiljen. Att de ser lika ut beror på att de är anpassade till samma typ av miljö. En liknande art är den vanliga krukväxten trekantseuforbia som ofta kallas "High Chapparal-kaktus", trots att den är en törelväxt från Afrika.

Engelska namn på stam och rotdelar.

Engelska namn på frödelar

Engelska namn på blomdelar

Ympning av kaktusar

Orsaken till att man ympar en kaktus är flera. Dels kan man önska att kaktusen ska få en bättre form, julkaktus eller ormkaktus ser snyggare ut om de kommer upp en bit p.g.a. sitt hängande växtsätt. Det kan också bero på att kaktusen har ett så fint och ömtåligt rotsystem att det är svårt att få den att trivas på egen rot. Vissa andra arter kan växa långsamt och dåligt, då ympar man dem på en mera snabbväxande och tålig art. Kaktusar som saknar klorofyll helt eller delvis måste ympas.
Att ympa en kaktus är inte så svårt. Det viktigaste är att du är noggrann.

Använd en ren och vass kniv eller rakblad, gärna steriliserad, för att förhindra sjukdomar och få ett fint snitt som lätt läks. Bästa ympningstiden är vår och sommar. Ympstammen måste vara i god tillväxt.

Kil ympning.
Denna ympningsmetod kan man använda på t.ex. jul- novemberkaktus eller ormkaktus. Stammen skärs av vågrätt i lämplig höjd. Ympen skärs av 6-8cm lång. Skär sedan ut en kilformad springa nedåt mitt i stammen. Gör snittets djup i förhållande till ympen, 1-3cm djupt. Sedan formar du ympen efter den utskurna kilen i stammen. Se till att få jämna och släta snittytor. Sätt sedan ner ympen i det kilformade spåret i stammen, passa in centrum av de båda mot varandra. Det får inte ta så lång tid att ytorna torkar. Nu ska du binda om så att ytorna lätt pressas mot varandra, inte så hårt att basten eller garnet skär in. Det får inte finnas luft mellan ytorna i ympen.

Flikformad ympning.
Detta sätt är väldigt likt kilformad ympning. Det kan användas om man vill ha flera ympar på samma stam. Du skär snitt i stammens sidor istället. Skär ett snitt och böj ut. Du kan lämpligen ha två mittemot varan. Ska du ha fler sätt dem på olika höjd. Sedan är det bara att göra precis som ovan.
Beroende på stammen som används så bör man se till att det finns någon kärlsträng som parerar med centralkärlsträngen på ympen. Kärlsträngar går till alla tillväxtpunkter, areoler, central kärlsträngen går mitt i från rot till top som är huvudtillväxtpunkten.

Vågrätt ympning.
Detta sätt används för alla tjocka, klot eller pelarformiga kaktusar. Underlaget, stammen, skärs av vågrätt precis som med de andra sätten. Ympen skärs av på motsvarande sätt. Är de olika stora fasa listerna så att du får bättre passform. Snitten måste vara plana så att ingen luft bildas mellan ytorna. Passa in ympen mot stammen, tänk på centralkärlsträngen och de övriga så att de passar så bra som möjligt. För att hålla fast och pressa dem mot varandra kan du använda gummiband eller garn med tyngder i båda ändar som du hänger över ympen.

I följande bildserie ympas Eriocereus jusbertii och Mammilaria leuthyi ihop.

Ett rakbladvasst snitt

Täck den nya plantan med en plastpåse eller använd ett miniväxthus. Låt delarna växa samman, ta bort snöret.

OK! nu går det säkert inte att lura i dig att kaktusen nedan är en cephalium -- för som du säkert förstår är det en ympad planta. Toppen är en Gymnocalycium mihanovichii , och botten är en Hylocereus. Gymnocalycium är en mutant som inte kan skapa klorofyll så den skulle dö om man försöker odla den på sin egen rot, men ympad såhär, tillför den nedre gröna delen socker till toppen och håller den vid liv.